Barnvakt Stockholm

Döden, döden, döden 

För någon dag sedan ritade vår dotter en teckning. Hon ritade en mamma, en pappa och en död bebis. Den döda bebisen var ett litet blått moln. Hon tittade på den en stund eftertänksamt och sa sedan ”Mamma, vad är död?” Jag måste medge att jag inte visste svaret. Man är stilla? Man är inte här längre? Man andas inte? Det är ju sant men långt ifrån en heltäckande beskrivning av död.
Jag tror att vi ska prata med våra barn om svåra saker som död. En anledning till att det bör finnas en öppenhet mot döden är att den är oundviklig för oss alla och därför en del av vårt liv. En annan att det är lättare, enligt egen upplevelse, att hantera hemska uttalade saker än hemska outtalade. I min strävan att vara öppen skräms jag dock av tanken att jag kan skrämma henne i onödan med mitt dödenprat.
Så hur ska vi möta dessa vackra filosofiska frågor? Hur ska vi tänka?
På lördag är det ”Alla helgons dag” och vi ska ta en promenad till Sofia kyrka och tända ett ljus för de kära som inte längre finns här. Kanske blir det ett öppnat fönster in till vad döden är som ger en bättre förklaring än de fjuttiga ord som jag annars harklat fram. Kanske kommer det fler svåra frågor. Denna gång kanske svaret blir ett ärligt ”Jag vet inte.”
 
Hur tänker du? Förgyll debatten med dina tankar, erfarenheter och upplevelser.

Kommentera gärna: